På gränsen till lycklig. Min hund börjar bli sitt glada å gosiga själv igen.

Äntligen börjar han söka kontakt igen å kommer å vill gosa å va nära mig massor. Han ser glad å stolt ut å de e såhär han brukade vara innan vi båda mådde dåligt ett tag.

Jag skäms för att ja lät mig behandlas illa men att ja lät vovven må dåligt e svårare att förlåta. Men ja måste förlåta mig själv för hur ja lät de bli för mig å honom.

Är lättare nu när vi båda börjar må bättre. Att busa å skoja får oss båda å växa.

Ja har börja göra mer. E knappt hemma längre känns de som. Oftas följer min älskade lilla prins me när ja ska göra något.

Åh ja vet inte om ja får börja må bra redan. Sörjer ju fortfarande.

Men nu mår ja ganska bra å därför är ja glad.

Vi e glada båda två :)

Kram

Blir så arg på mig själv. Här sitter ja i mitt hem med trasig dörr, trasig stol, förstörd tapet å krossat hjärta, allt gjort av samma man å så har jag mage å sakna honom.

Hur kan ja fortfarande älska den man som gett mig blåmärken. Puttat mig in i dörr å till och med slagit till mig i ansiktet?

Varför saknar ja honom så när han mest är taskig å behandlar mig illa?

Alla fina ord han sagt till mig saknar ju egentligen innebörd när han så tydligt visar att de inte var sanna ord.

Meningen -jag älskar dig- e underbar att höra särskilt om ja känner likadant.

Men ett ord lr mening tappar sitt värde när de inte följs av handlingar som visar att orden är sanna. Det man gör väger tyngre än ordet när handlingen motsäger ordet.

Han sa ofta att han älska mig men det han gjorde sa snarare -ja avskyr dig.

Om ja oftast gör fel enligt honom. Han irritera sig på mig, de ja sa, den ja va. Han hade alltid en anledning till å bli arg på mig. Blev sur om ja försökte prata me honom. Att öppna munnen alls va ofta nog för att ha gjort fel.

Om han gång på gång behandla mig sämre än ja skulle kunna behandla en ovänn så kan han ju inte älska mig.....

Är så förtvivlat förvirrad. Hur kunde de bli såhär? 

Kan inte sitta å vänta på ett svar från mannen. Måste gå vidare me mitt liv å hitta mig själv igen.

Han hörde av sig på lördag kvällen å ville ha sin tröja från min lägenhet. Allt ska alltid ske när han vill å som han vill. Om ja inte gick hem å gav honom tröjan skulle han minsann åka till min lägenhet å bryta sig in.

Gick hem å tog me mig tröjan. Fick sen skit för att han inte kunde kunde ta sig till mig som om de va mitt fel. Någon timma senare ringde han å sa att han va utanför. Lät fortfarande sur å otrevlig. Han klev inte ens ur bilen för å möta mig. Öppna varken dörr lr fönster för å hälsa lr ta emot tröjan.

Ja öppna dörren bakom honom å la tröjan på sätet sa, varsågod. Gick min väg.

                                                  
                                                  
                  De va första gången på mycket länge som ja inte börja skaka i hela kroppen när han va arg på mig i telefon å när ja lämna tröjan.

Så skönt att ja äntligen börjar må bättre å känner mig starkare igen.

Har inte hört nå från honom sen ja lämna tröjan å de e både skönt å jobbigt.

Kan han inte ens besvära sig me å ringa för å säga hur han vill ha de å hur han känner angående mig e ja inte mycke värd i hans ögon. Är ja inte ens värd å bli dumpad?

Tycker de e taskigt av honom men inte oväntat.

Ska ut i solen en stund nu men återkommer sen lr annan dag.

Kram nicki

Kände mig glad när ja vaknade. Nästan lycklig skulle ja kunna säga.

Skulle få en hel helg me min älskling å valborg dessutom.

Vi har inte firat så mycke tillsammans. Inte gjort nå säskilt ihop på mycke länge.

Så kom smällen, snytingen, bomben- kalla de va du vill.

Han vill inte träffa mig idag. HAN mår inge bra å behöver tid att tänka på hur han vill ha de va gäller oss......

Hur ska ja tolka detta? Behöver man efter snart 9månader tänka på hur man vill ha de, va man känner är de väl redan kört?

Vi har haft de stormigaste förhållandet ja någonsin både upplevt å sett.

Men denna gång av alla våra nerförsbackar står ja lixom kvar här uppe på kullen som ett stort frågetecken å ser honom fara ner å iväg utan att ja ens anat något.

Varför blir de såhär?

Kan de inte få räcka me att man älskar varandra.

Visst har alla dåliga dagar å man fär hjälpas åt att bära varandra ibland å ta i lite extra när de behövs för att de ska bli bra.

Ville att de skulle bli bra. Att vi skulle ha de bra.

Är inte glad längre. Känner mig ledsen, sviken, besviken, lite arg å väldigt förvirrad.

Kompisarna vill ha me mig ut ikväll men ja känner inte för att festa.

Vill krypa ner under mitt enorma täcke å tycka synd om mig själv.

Ska nog dra till min mor å äta lite innan ja försöker sova bort klumpen i halsen.

Tur att ja har min älskade hund som ja kan tacka för att ja alltid har en man hemma som kan trösta mig när de e svårt.

Orkar inte skriva mer just nu.

Återkommer med fortsättningen på sagan om mitt liv snart.

kram nicki