Blir så arg på mig själv. Här sitter ja i mitt hem med trasig dörr, trasig stol, förstörd tapet å krossat hjärta, allt gjort av samma man å så har jag mage å sakna honom.

Hur kan ja fortfarande älska den man som gett mig blåmärken. Puttat mig in i dörr å till och med slagit till mig i ansiktet?

Varför saknar ja honom så när han mest är taskig å behandlar mig illa?

Alla fina ord han sagt till mig saknar ju egentligen innebörd när han så tydligt visar att de inte var sanna ord.

Meningen -jag älskar dig- e underbar att höra särskilt om ja känner likadant.

Men ett ord lr mening tappar sitt värde när de inte följs av handlingar som visar att orden är sanna. Det man gör väger tyngre än ordet när handlingen motsäger ordet.

Han sa ofta att han älska mig men det han gjorde sa snarare -ja avskyr dig.

Om ja oftast gör fel enligt honom. Han irritera sig på mig, de ja sa, den ja va. Han hade alltid en anledning till å bli arg på mig. Blev sur om ja försökte prata me honom. Att öppna munnen alls va ofta nog för att ha gjort fel.

Om han gång på gång behandla mig sämre än ja skulle kunna behandla en ovänn så kan han ju inte älska mig.....

Är så förtvivlat förvirrad. Hur kunde de bli såhär? 

Kan inte sitta å vänta på ett svar från mannen. Måste gå vidare me mitt liv å hitta mig själv igen.

Han hörde av sig på lördag kvällen å ville ha sin tröja från min lägenhet. Allt ska alltid ske när han vill å som han vill. Om ja inte gick hem å gav honom tröjan skulle han minsann åka till min lägenhet å bryta sig in.

Gick hem å tog me mig tröjan. Fick sen skit för att han inte kunde kunde ta sig till mig som om de va mitt fel. Någon timma senare ringde han å sa att han va utanför. Lät fortfarande sur å otrevlig. Han klev inte ens ur bilen för å möta mig. Öppna varken dörr lr fönster för å hälsa lr ta emot tröjan.

Ja öppna dörren bakom honom å la tröjan på sätet sa, varsågod. Gick min väg.

                                                  
                                                  
                  De va första gången på mycket länge som ja inte börja skaka i hela kroppen när han va arg på mig i telefon å när ja lämna tröjan.

Så skönt att ja äntligen börjar må bättre å känner mig starkare igen.

Har inte hört nå från honom sen ja lämna tröjan å de e både skönt å jobbigt.

Kan han inte ens besvära sig me å ringa för å säga hur han vill ha de å hur han känner angående mig e ja inte mycke värd i hans ögon. Är ja inte ens värd å bli dumpad?

Tycker de e taskigt av honom men inte oväntat.

Ska ut i solen en stund nu men återkommer sen lr annan dag.

Kram nicki