Kände mig glad när ja vaknade. Nästan lycklig skulle ja kunna säga.

Skulle få en hel helg me min älskling å valborg dessutom.

Vi har inte firat så mycke tillsammans. Inte gjort nå säskilt ihop på mycke länge.

Så kom smällen, snytingen, bomben- kalla de va du vill.

Han vill inte träffa mig idag. HAN mår inge bra å behöver tid att tänka på hur han vill ha de va gäller oss......

Hur ska ja tolka detta? Behöver man efter snart 9månader tänka på hur man vill ha de, va man känner är de väl redan kört?

Vi har haft de stormigaste förhållandet ja någonsin både upplevt å sett.

Men denna gång av alla våra nerförsbackar står ja lixom kvar här uppe på kullen som ett stort frågetecken å ser honom fara ner å iväg utan att ja ens anat något.

Varför blir de såhär?

Kan de inte få räcka me att man älskar varandra.

Visst har alla dåliga dagar å man fär hjälpas åt att bära varandra ibland å ta i lite extra när de behövs för att de ska bli bra.

Ville att de skulle bli bra. Att vi skulle ha de bra.

Är inte glad längre. Känner mig ledsen, sviken, besviken, lite arg å väldigt förvirrad.

Kompisarna vill ha me mig ut ikväll men ja känner inte för att festa.

Vill krypa ner under mitt enorma täcke å tycka synd om mig själv.

Ska nog dra till min mor å äta lite innan ja försöker sova bort klumpen i halsen.

Tur att ja har min älskade hund som ja kan tacka för att ja alltid har en man hemma som kan trösta mig när de e svårt.

Orkar inte skriva mer just nu.

Återkommer med fortsättningen på sagan om mitt liv snart.

kram nicki